Dragkedjan i akterkapellet drogs itu och en enorm kanon fyllde soldäck och tryckte undan soldynorna. Husfrun stirrade förfärat in i kanonmynningen som pekade stelt rakt mot henne."De måste ha kolliderat med oss! Hur kunde de inte se oss?" Kapten drog fundersamt av sig kaptenshatten han hittat intill startbatterierna under durken. "Hård sjö. De ska va glada att vi inte är ett tankfartyg. Det skulle allt gett kustbevakningen huvudbry. All olja såhär nära stranden..." Kaptens ord drunknade i de haranger som nu hördes från patrullbåten som trängde sig på envist. Båtens akter tyngdes ner när soldater plötsligt trängdes på den inte alltför breda badbryggan. Under kanonmynningen duckade ett befäl innan han stod rakryggad framför husfrun och kapten som båda trodde de delade samma mardröm.

Befälet gormade något på ett språk ingen av dem förstod. Husfrun kramade sina händer och knuffade envist sin kapten med armbågen. "kan det vara ryska han talar till oss?" Kapten nickade lättad och avbröt befälets utspel genom att dra på sig kaptenshatten igen och envist höja händerna i en avfärdande gest. "Njet! Njet! Njet!" Befälet lyssnade inte bara på dessa ord, utan tystnade tvärt då han såg det ryska emblemet som prydde den svarta kaptenshatten. Hammaren och skäran inramad av den röda stjärnan hade samma verkan på befälet framför dem som om han upptäckt en rysk u-båt där i Stockholms skärgård. Stumt vinkade han med armen och två soldater klev fram och drog med sig husfruns kapten så dekorationsbanden som prydde kaptenshatten baktill, fladdrade. De drog honom med sig ombord på patrullbåten som guppade in till fritidsbåten. Husfrun gjorde en ansats att följa efter, men hindrades av kanonen som soldaten svängde på för att hindra henne att ta sig ut på skarndäcket. Hon föll baklänges och landade på högen av soldynor på durken.

Vad i hela friden skulle hon ta sig till? Och vart fanns den svenska kustbevakningen när de behövdes som mest? Här höll hon och hennes kapten just på att fånga ett ryskt ytattackfartyg och ingen kom till undsättning. Hon kravlade sig upp och såg soldaternas stirrande blickar därute på soldäck. Så unga de var soldaterna tänkte hon samtidigt som hon drog till sig mobilen från instrumentbrädan. Hon knappade in 112 och bad att få bli kopplad till kustbevakningen eller om de var upptagna kunde hon acceptera Sjöräddningen. De hade lyckligtvis betalat den årliga medlemsavgiften och kunde med gott samvete utnyttja deras räddningsinsats i sjönöd. Och nöd hade de onekligen.

Hon kopplades till en prominent röst på kustbevakningen och förklarade kortfattat läget för dem. "Upprepar: vi är i sjönöd mellan Årsta havsbad och Märsgarn och har kolliderat med ett ryskt attackfartyg. De har redan frihetsberövat kapten och ni måste komma till undsättning på stört innan de skadar oss eller förstör vår nyinköpta fritidsbåt!" Den prominenta rösten i luren svarade sakligt att saken redan var under kontroll. Den svenska flottan hade redan bordat den ryska patrullbåten. De skulle inte försöka hjälpa till utan hålla sig undan för att inte av misstag hamna i skottgluggen för missiler. Husfrun suckade tungt och stirrade in i kanonmynningen som svävade hotfullt över soldäck. Hade en rysk invasion redan börjat? Hur många fartyg kunde de ha smygit in i de svenska farvattnen? Sakta klickade hon bort kustbevakningen och ringde upp 112, men frågade efter Sjöräddningen denna gång.

I kajutan på patrullbåten stirrade befälet, en handfull soldater och kapten på kaptenshatten som lagts i en stekpanna. Soldaten som höll i tändaren kämpade för att hatten skulle fatta eld. "Tufft motstånd! Tyget vägrar fatta eld! Vad gör vi nu?" Befälet funderade en stund och konstaterade sakta att Ryssland alltid bjöd på hårt motstånd. Kapten som till slut övertygat den svenska flottan om att han och hans husfru var hederliga svenska medborgare och inte tillhörde någon rysk invasionsstyrka, drog fram alla kvitton från allt handlande när de rustat sin båt innan avfärd. Han placerade dem under kaptenshatten och nickade till soldaten att på nytt tutta på. "Aa, hann inte se efter så noga därute i stormen vilken typ av hatt jag dragit över skallen. Lika lite som jag hann studera sjökartan och se att vi lagt till i högmilitärt skyddsområde. Inte såg jag dödskallarna på kartan i den grova sjön vi befann oss i. Det här var ju den enda viken i närheten."

Befälet nickade förlåtande. "Ja vi befinner oss i den största miltära övningen i mannaminne och var förvarnade att de ryska örlogsfartygen skulle hålla sig borta, men att de skulle använda alla andra knep för att få en inblick i våra aktiviteter och ja...resten känner du ju till. Vi hade order om att betrakta alla okända fartyg som fienden." Befälet tystnade i takt med att kvittorna brunnit upp utan att den ryska kaptenshatten ens fått sot på emblemet.

Männen suckade tungt. En kvicktänkt soldat sträckte fram en sax till befälet som plockade upp hatten ur stekpannan och började klippa den i strimlor. Han riktade saxen mot emblemet och hade snart delat hatten itu. När bara strimlor återstod, reste sig kapten och skakade befälets  hand och nickade mot soldaterna. "Aa, det börjar ljusna därute och frun och jag måste vidare nu. Men tack för allt!" Soldaten närmast hjälpte honom tillbaka ombord på fritidsbåten och soldaterna som stått i givakt på soldäck hoppade tillbaka på sitt ytattackfartyg en efter en. Kapten vinkade farväl och duckade när kanonen backades ut genom kapellöppningen. Han drog upp dragkedjan och såg att husfrun somnat av utmattning nere i kajutan. Han drog upp ankarspelet och startade motorerna. 

Någon timma senare kom husfrun uppför de branta trappstegen från kajutan och tittade på sin kapten yrvaket. En sjöräddningsbåt hade kört ikapp dem och vevade med armarna därute och ropade något i en megafon. "Hade det inte varit för Sjöräddningen hade jag helt säkert trott jag drömt allting som hände i natt, men nu... Det var jag som larmade hit dom!"

Kapten stack ut huvudet genom kapellöppningen mot fören och vinkade mot Sjöräddningen glatt. "Jag tror det var kustbevakningen som ville ha er hjälp i nåt. Kör bara mot Årsta havsbad så ser ni dom snart." Han drog igen dragkedjan och satte sig ner på förarplatsen. Han drog i spakarna och trycktes bakåt. Med förnöjsam min kikade han på hastighetsmätaren. 35 knop! Inte illa. Vi är snart förbi Nynäshamn och sedan Mem. En dag på sjön är aldrig den andra lik. Nya äventyr varje gång!

Ja, så gick då drömmen till slut i uppfyllelse. Det var dags att åka till marinan på Djurgården och skriva på köpekontraktet. En fantastisk känsla! Husfrun hade just avslutat den sista snirkliga bokstaven i sin namnunderskrift när hon tappade pennan i förfäran över det hon hörde. "Aa, så tyvärr kan vi bara erbjuda båtplats till på söndag, alltså imorn." Marinägaren såg lite besvärad ut.

     "Va?! Men, men jag uppfattade att du lyckats ordna en plats till nästa helg då båten ändå kördes tillbaka hit?" 

     "Ne, jag e ledsen, men båten...  er båt står på en lånad plats och ägaren kommer in med sin båt imorn. Den kan tyvärr inte stå kvar här. Jag är hemskt ledsen, Ringde du inte grannmarinan som jag tipsade om?"

Husfrun skakade på huvudet och försökte se läget ur ett perspektiv som inte var så negativt, vilket inte var lätt under den uppkomna oväntade situationen. "Men vi skulle ju inte hämta båten förrän om en vecka och vi har inte upprustat båten för hemfärd ännu...Vi kom precis... Och bilen? Ska vi ta den på släp över de sju haven är det tänkt?"

Hennes man var av en mycket lugnare kaliber och menade att de ju trots allt inte skulle åka så långt som till Röda Havet eller till Persiska viken utan att hemresan endast skulle sträcka sig över ett stycke Östersjö och sedan vika in lugnt genom Göta kanal och till hemmahamnen.

Husfruns sinnestämning var allt annat än avspänd när konsekvensen av marinägarens ord sjunkit in i hennes medvetande. "Menar du att vi lämnar bilen här och åker hem med båten? Bara sådär?" 

Här sökte mannens blick marinägarens för råd. Lyckligtvis var denne beredd på att ingripa med några uppmuntrande ord. "Det är absolut inget problem att lämna bilen här. Jag skriver ett parkeringstillstånd och ni hämtar den nästa vecka," Med de orden slank han kvickt in i det angränsande rummet för att tillmötesgående ordna med det som måste ordnas för att få iväg de nya båtägarna. Husfrun såg på sin kapten. "Jaha, men vi har ju inte ens mat med oss. Och brandsläckarna på båten? Hur vet vi att de ens fungerar? Testade du ankarspelet? Kuddar och täcken är det enda vi har med i bilen..." Ett tvivel fyllde hennes blick, men nu hade hennes kapten ryckts med i äventyret och konstaterade ivrigt att de måste till en affär och handla det ena och det andra. Solen sken trots allt upp denna höstdag och snart var marinägaren tillbaka viftandes med parkeringstillståndet som om det varit en miljonvinst. "Skulle jag vara ni så skulle jag passa på att köra rakt ner till Mem. Nästa vecka kan det vara höststormar på väg in, men nu... Vädret är mer än toppen för en båttur!"

Dessa ord slog undan det sista tvivlet och husfrun kunde inte längre motså ett sådant positivt förhållningssätt. Hon nickade sakta och kapten stod redan och höll upp bildörren. "Det tar nog inte alltför länge att hitta det vi behöver för livet på sjön." Med hjälp av GPS:en började de tråckla sig ut ur Stockholms innerstad. Men än var överraskningarna inte slut, i själva verket var detta bara början, då de inte kunde hitta östra bron som skulle leda dem mot Katarinvägen. Hur många varv de än körde runt i rondellen för att ge GPS:en tid att hitta en alternativ fras till "Vänd runt och byt körriktning!" så fanns där ingen bro. Husfrun som lätt blev åksjuk hade fått nog av snurrandet och beordrade sin kapten att genast köra upp över rondellkanten och parkera intill rondellhunden. Inte skulle de hindra andra bilister som visste vart de skulle. Nu googlade husfrun till sidan Så tar du dig fram- projekt Slussen som avslöjade vad som hänt. "De har rivit den östra bron de dumsnutarna! Hur ska vi nu hitta? Vi måste hitta den västra bron! Enda sättet. Och vad är klockan nu?"

     Närmare fyra timmar senare klev kapten och husfrun ombord på sin nyinköpta drömbåt med famnarna fulla av bra-ha-prylar och annan båtutrustning. De ställde ifrån sig den nya brandsläckaren, länspumpen, låskedjan, låset, oljedunken, plasthinken, tamparna, sjökartorna, plastmuggarna, toarullarna och matkassorna. "Flaggan? Var la du den?" Snart fladdrade en stor Sverigeflagga i en ståtlig teakstång i brisen på akterdäck. Mat och sömn fanns inte längre med i kaptenens och husfruns världsbild, för nu gällde det att hålla tungan rätt i mun och glida ut ur den ståtliga hamnen i trängseln förbi miljonbåtsklassen, "Du vet hur bogpropellern fungerar?" frågade en nervös husfru när hon såg de enorma fartygen resa sig mot dem. Men hon hade bara kunnat luta sig lugnt tillbaka och inte oroa sig för något då kapten visade på vässade sjöegenskaper, liksom den nyinköpta båten skulle göra under det nästkommande dygnet.

De vinkade kungligt till spatserande människor i lummiga Djurgården som betraktade båtarna på det glittrande vattnet denna undersköna höstdag. Det kändes som en underbar förlängd sommardag! "Man behöver inte ens långärmat!" utbrast husfrun lyckligt.

Snart närmade de sig tankstation och husfrun gjorde sig beredd att med tamparna i famnen skutta i land. Skyndsamt kom en hjälpsam yngling ut för att bistå dem med diesel i ofantliga mängder. "Ni behöver inte använda era egna tampar för ni kan bara ta våra," kommenterade ynglingen hjälpsamt. Husfrun som plötsligt kände sig urbota dum som inte upptäckt att det hängt tampar på bryggan, kastade ivrigt tillbaka dem hon hållt i och skulle just till att förtöja båten med de anvisade tamparna på nytt, när båten och hennes kapten började glida ut ur hennes liv. Hon klamrade sig fast i kaptenens arm för att få tillbaka honom. Hennes överkropp hängde snart över det glittrande vattnet och sträcktes ut som på en tortyrbänk när den sju ton tunga båten fortsatte glida iväg. Den raska ynglingen greppade henne om smalbenen just som hon höll på att dyka i och hade inte kapten kommit ihåg möjligheterna som en bogpropeller skapar, hade hon sannerligen fått fiskas upp med en håv för riktigt stor fångst.

När ynglingen fick klart för sig vart kapten och husfrun ämnade, varnade han dem för regnet. "Jag hörde på radio att det ska blåsa upp också.Räkna med 4-6 m/s. Kanske måste ni nöja er med att hinna till Nynäshamn som en första etapp?" Med artiga nickningar gav kapten och husfrun sken av att han nog hade rätt. I själva verket styrde de mot Mem i tankarna lyckligt ovetande om vad som väntade.

Spänningen över att så oväntat vara på väg över havet med siktet inställt på att runda Landsort, gjorde att de varken kom ihåg att äta eller dricka. Den fina ugnen i båtköket stod fortsatt orörd och kall. Till saken hör att en son skjussats till Arlanda samma morgon, vilket betydde att de gått upp före gryningen vid halv fyra denna morgon. Kapten hade nog gärna ätit något förstås, men han ville inte lämna sin styrplats och inte heller störa sin lyckliga husfru med sådana världsliga önskningar som mat. Hon hade fullt upp med att sluka Stockholms vackra skärgård med blicken.

Klockan hade hunnit bli lite för mycket innan de kommit iväg från marinan och mörka moln täckte den tidigare så blåa himlen i ett allt snabbare tempo. Snart låg mörkret som ett täcke över dem. "Tur vi har plottern och att du fick med dig minneskortet!" kommenterade husfrun utan minsta oro i rösten. Men när regnet öste ner och sikten blev noll, dämpades den bekymmerslösa tillvaron ombord. Husfrun stirrade på plotterskärmen där hon såg dem guppa i tremetersvågorna. På skärmen såg deras båt ut som en ynklig roddbåt och vilken båtägare har inte upplevt att också en stor båt krymper därute till havs på ett ibland magiskt sätt?

De stirrade ut i stormen utan att se ett dugg. "Det är inga andra härute," kommenterade husfrun. Regnet öste bokstavligen över dem och de befann sig i en för dem okänd båt på okänt vatten. Men kapten var lugn. Husfrun stack ut huvudet genom en glipa i kapellet och försökte se skär de passerade för att säkerställa att de inte gick på grund i onödan. Men regnet täckte hennes glasögon och mörkret var kompakt. Kapten överröstade havsbruset och konstaterade att de omöjligt kunde köra igenom de trånga mynningar som låg framför nu. Risken att gå på grund var för stor. "Vi vänder och lägger till vid Årsta havsbad!" De hade nämligen inte kommit längre än så. "Bra idé tyckte husfrun sakligt. Men när de skulle lägga till, var vinden så stark att de helt enkelt inte kunde riskera det heller. Båten skulle gå i spillror!

Husfrun började känna av matbristen. Tröttheten började sprida sig i deras kroppar, men än hade de kvar kämparglöden som de hört sjöbjörnar måste ha. Kapten visste på råd. Vi vänder ut rakt till havs så vi kan följa fyrbåkarna där ute i farleden", konstaterade han sakligt. "Bra idé!" kvittrade husfrun som ett eko från sitt säte. Men när de kom längre ut och inte bara omslöts av ett tjockt kolsvart mörker, utan också av havsvågor som uppstår av 14 m/s, bad kapten att få sjökartorna framför sig på nytt. "Vi kan inte fortsätta." Hans röst var saklig. "Men vi har ingenstans att ta vägen," svarade husfrun och en viss disharmoni gav sig till känna i hennes inre. "Vi måste hitta en vik och ankra där tills gryningen," fastslog kapten. 

"Aa, vi måste hitta en vik," upprepade husfrun. Plötsligt snurrade kompassnålen ett varv och båten föll ur kurs i samma sekund. De hade kommit in i ett avmagnetiseringsfält. Men kapten visade sig vara en sjöbjörn och behöll lugnet och tog tillbaka kontrollen. Kontrollen hade också den svenska överbefälhavare återtagit inom den svenska försvarsmakten.

Det kapten med sin husfru ombord på fritidsbåten inte i denna stund, omringad av havsbrus, kände till var hur försvarsmakten i samma stund samlat 19 000 stridsdugliga män och kvinnor för att skapa ett starkare försvar. Glatt ovetande om försvarsmaktens inentioner, vände de båten därute i stormen för att hitta viken som skymtat på sjökartan. Snart ropade husfrun lättad när hon såg den upplysta strandremsan, om än suddigt i ösregnet: "Kolla det är upplyst! Det ser ut som en återvinningsstation. Ser ut som stora containers står på rad uppe på land. Aa måste vara en återvinningsstation. Vilken bra vik vi hittade! Vilken tur!"

Hon andades ut av lättnad och kapten fixade med ankarspelet och våndades mer över ankaret och om det skulle fästa ordentligt eller inte, än över något annat. Just när han tänkt slå sig ner för att ta igen sig efter 7 timmars snurrande till havs i storm och mörker, lystes hela båten upp. En enorm strålkastare riktades mot dem och de anade ett 40-tal skuggor röra sig på land. "Tömmer de containarna såhär dags?" undrade den bländade husfrun dumt. I detsamma tändes ett blått ljus och husfrun insåg att hon stirrade rätt in i en kanonmynning. 

    Fortsättning följer....

Nu var det så att en grupp ivriga lärare skulle låta sig bildas och inspireras i huvudstaden Stockholm. Förväntansfulla kom denna trupp dragandes med sina tungt packade weekendväskor. När så de ivrigaste av dem redan nådde fram till hotellet, hade husfrun stannat abrupt. Läraren som försökte hinna ikapp de andra i ledet, ramlade över hennes rosa väska som nu stod övergiven mitt på gatan. Husfrun märkte inget av detta då hon var fullt upptagen med att låta blicken svepa över kullerstenarna som hon starkt misstänkte hade något att göra med att ett av hennes dyrbara väskhjul nu saknades. Uppgiven vände hon tillbaka till väskan som nu hade ett hjul kvar. Den sista biten var det bara att släpa väskan över kullerstenarna med eller utan hjul. Svetten lackade då husfrun i vanlig ordning packat för eventualiteter som middagsbjudningar, oväntade gympass, stövlar till klänningen för dag tre, inte enbart en enkel flaska, utan en hel vinbox, och så alla artiklar för utstrålning och hygien. Rynkkrämen ej längre en 30 grams burk, utan 300 g.

Nåväl, snart stod så också husfrun vid hotellreceptionen där rumsnycklar delades ut. Dock kunde hon inte släppa tanken på det saknade hjulet. Hon skrattade torrt med i allt trevligt som diskuterades, men det enda som rullade runt i hennes huvud var det förlorade hjulet. Snart var det dags att bege sig till platsen där allt bildande av denna saliga trupp skulle ske. Ingen iddes protestera när husfrun menade att de borde gå samma väg de kommit, trots att det skulle innebära en märkbart längre promenad till kurslokalen.  Döm om hennes stora förvåning när en i truppen plötsligt hojtade glatt att hon hittat något. Ivrigt vevade kollegan väskhjulet i sin hand. Husfrun log och alla med henne log. Nu fanns det hopp om att slippa släpa väskan genom halva huvudstaden för att ta sig till tåget nästkommande dag.

När den glada truppen av lärare var tillbaka på hotellet den kvällen med varsin stor tekopp i händerna, syntes inte husfrun till. Någon hade sett en skymt av henne med en skruvmejsel i handen. Sällskapet undrade om de borde göra något. Men nog skulle hon snart ha lyckats dra på ett litet plastigt hjul på sin väska? Det hann bli många tekoppar innan husfrun gjorde dem sällskap. "Är hjulet lagat nu?" frågade den talföre i truppen. Till deras bestörtning skakade husfrun på huvudet. Men det som förvånade alla var att hon såg ut som hon vunnit på lotteri. Kunde hon ha hunnit iväg och köpt en ny resväska eller ett helt nytt glänsande hjul?

Istället höjde hon sin mobil och visade att hon accepterat en ny vänförfrågan av en nyckelman och att denne storartade man var vänlig nog att snart vänta på henne nere i T-banan. Med sig skulle hon släpa den enhjulade väskan, samt hjulet som trillat av och som visat sig totalt omöjlig att få på plats igen. Detta vittnade hennes uppskrapade knogar och brustna naglar om. Glatt vinkande gav hon sig så av mot sin nyfunne kontakt. "Han sa att han skulle hetta upp det! Alltså hjulet!" Vid dessa ord utbyttes oroliga blickar bland sällskapets övriga lärare. "Vet du vem han är?" "Ne, bara att han kan allt om nycklar!" Nu ställde sig en i truppen upp och konstaterade bestämt att hon också ville träffa denne mystiske nyckelman. 

Nåväl, så blev det och husfrun hittade nyckelmannen i T-banan. Med öppna armar tog han emot väskan och med andra handen det bångstyriga hjulet. Man kan alltid fundera på varför i hela friden husfrun inte tömt väskan innan hon lät nyckelmannen överta den, men se, lärare har så mycket att tänka på att små detaljer inte bekommer dem. Skulle han visa sig vara opålitlig, hade hon ju extra anledning att shoppa loss. Att hennes axel vid det här laget nästan dragits ur led, märkte hon därför inte heller.

Den okände, men betrodde nyckelmannen bad damerna att återkomma på eftermiddagen. Så med spänning och en känsla av förväntan återvände de lite senare till denne märklige nyckelman som visste hur man skulle hetta upp saker och ting. Vid det här laget ville alla följa med för att beskåda honom, men husfrun skakade bestämt på huvudet. Det kunde ju vara så att han inte lyckats laga hjulet och då skulle det kännas olustigt för alla att stirra besviket på nyckelmannen. Det kunde innebära en alltför hård törn för vem som helst, inte bara för honom. 

Till husfruns stora lycka hade nyckelmannen lyckats hetta upp saker o ting så till den grad att hjulet nästan satt tillbaka där den skulle. En framträdande nyckelman kände till att plast vidgas vid upphettning. "Om du dra väskan lite försiktigt så kan den hålla." Och så hade det ju kunnat sluta i en historia där alla lever lyckliga i alla sina dagar...

Nu hände det sig så att det nästa dag utlystes ett signalfel på den T-banerutten truppen behövde ta för att slippa ta sig till fots från stadsgränsen till det väntande SJ-tåget. Det fanns bara en sak att göra - röra sig till fots. Den här eftermiddagen hindrades stressiga stockholmares tempo av en husfru som släpade på sin väska med bara ett hjul och med ett gapande hål i det bortre hörnet. Lyckligtvis täppte vinboxen till hålet så inga känsliga underkläder trillade ut genom det. Det finns alltid oväntade fördelar med ett nyktert leverne. Trots det lyckosamma draget med den oöppnade vinboxen, hörde de andra husfrun muttra något mitt i trafikstockningen hon orsakat med sin väska över gångbron: "Det finns två alternativ som jag ser på det, en väska med fyra starka hjul inför nästa fortbildning, eller en bärare och en kamel. Jag föredrar det sistnämnda!"

Och som hästägare var inte språnget så stort för husfrun att göra slag i saken och fylla på i stallet. På kommunens hemsida kunde man så inför årets sista fortbildnigsresa läsa en annons med följande efterlysning:

          Sökes skolpersonal, beredd att hoppa in med kort varsel; van person som klarar av               bångstyriga kameler. Transport finnes.

Och så hade då äntligen den nattsvarta, utomordentligt kolmörka hösten glidit in i ett skimmer av stjärnor och tända ljus. När människor lät sig dras framåt i motvind av sina rara ouppfostrade husdjur i snålblåsten i villakvarteret, kunde de njuta av alla upplysta fönster som bländade deras ljusskygga ögon. Solen hade de inte sett till på minst fyra månader, så de var ytterst tacksamma mot dessa stjärnor som verkade kliva ner från himlavalvets hemliga fästen en stund för att sänka lite ljus och glädje till detta nedsläckta rike där bara mörker såg ut att råda.

Också husfrun försökte hitta ett uns av tacksamhet i sin själ när det gällde stjärnorna. Hela hennes kropp stelnade till ett ögonblick, som om hon försökte hålla andan, när hon kände in vart hon stod i relation till stjärnorna och allt de förde med sig år efter år alltid vid samma tidpunkt. Tacksamheten ville inte infinna sig. Istället drog hon på sig sina solbriller när jycken skulle ut i nattmörkret. Hon tänkte inte bländas av stjärnorna hur mycket de än strålade. Hon hade något otalt med dem. För varje gång de anlände, förändrades hennes liv från en lugn lunkade tillvaro till ett uppdrivet tempo med stegrad tidsbrist. Dygnet räckte plötsligt inte till.

Det spelade ingen roll hur långt före stjärnornas ankomst hon börjat blanda grädde och socker i kastrullen, så fick hon snart överlämna den bubblande kastrullen i händerna på en förvånad man när hon i nästa stund rusade med mjöl på händerna till bilen som påminde mer om en istapp än om ett fordon som kunde ta henne snabbt till närbutiken. Här behövdes det knäckformar på en gång. Hur kunde hon inte fått med sig de ädla formarna föregående dag trots att hon handlat mat och ingredienser för 2000 spänn? När bilen så hostade igång med isiga fönster, fanns det absolut ingen tid för något skrapande av framrutan. Istället vevade hon ner rutan intill och stack ut huvudet i nordanvinden för att styra bilen rätt. Utan känsel i öronen återvände hon straxt till köksbänken för att rada upp de pyttesmå, men ack så oersättliga formarna.

Några timmar senare, med mer knäck på bänken än i formarna, var hon ändå nöjd en alltför kort sekund. Tills hon såg högen av recept som väntade på att få ge sina goda råd och ta stjärnfesten till en ny nivå. Hon gäspade stort och kände hur ländryggen värkte, men än var det många timmar kvar till vila. Helst borde det dammsugas ikväll också så de inte skulle behöva tänka på det sen. Tafatt ropade hon ut mot övriga familjen att det fanns en rastlös dammsugare i huset som inte använts på väldigt länge. "Hallå! Är det nån som kan dammsuga lite? Hallå!" 

Och så var det högen julklappar som skulle slås in. Det var hon som ansvarade för släktklapparna och som visste vad som skulle till vem och därför var hon tvungen att ta befälet över alla familjemedlemmar som hjälptes åt med detta göromål fram på småtimmarna. Tills all julpapper, guldsnöre och tejp tagit slut. Dessutom hade hon som vanligt upptäckt att ett av kusinbarnen saknade en julklapp. Om det andra barnet fick två klappar, måste det andra också få två. Det betydde en snabbtur till stan en tionde gång för att inhandla det sista. Ruljansen skulle fortsätta nästkommande dag alltså. Kanske borde hon bakat hemmagjorda pepparkakor ialla fall då alla förväntade sig det? De var ju så otroligt goda hade svärmor hävdat varje gång hon skippat dem och så hade svärmor blickat besviket på alla andra bakverk hon varje år staplat upp på bordet. 

Svetten lackade på ryggen när hon stirrade på leksakerna utan att se. Beslutsångest. Fanns det någon leksak kusinbarnet saknade ännu? Vilket kunde det vara i sådana fall? Brio järnvägstunnel? Hade hon inte sett en sådan sist de hälsade på? En batterihund som kunde göra trix? För dyrt. Kontot var uttänjt till gränsen. En dinosaurie. Tur att priset var nedsatt!

Snart var hon tillbaka vid köksbänken som blivit hennes hemvist. Hade någon kikat in genom köksfönstret, kunde denne någon fått för sig att hon var fastkedjad vid bänken. För det var där hon tillbringade den mesta tiden sedan stjärnornas ankomst, fast hon aldrig tyckt särskilt mycket om vare sig matlagning eller bak. Vilken trist person hon måste vara? Trots detta lämnade hon köksbänken endast för att stryka julgardiner med stjärnor på eller för att sova några alltför korta timmar innan hon infann sig på nytt vid sin post. Som en sömnig soldat på återkommande eldvakt när man helst önskat få sova eller slöglo på tv.

Och snart skulle jycken ut på promenad i det upplysta villakvarteret igen. Hon bävade. Pulsen var förhöjd och ringarna under ögonen visade på behovet av vila, men ut måste hon. Resten av familjen hade något för sig. Exakt vad visste hon inte. Men nu måste hon ut till de förfärliga stjärnorna som signalerade en fridfullhet hon inte funnit. Alla andra hushåll verkade dock uppleva det från år till år. Inte hon. På med solbrillerna. Hon tänkte inte kisa. Hon tänkte inte ens titta åt deras håll. Stjärnornas. Sved det inte i halsen när hon svalde? Förbaskade nordanvind! Halsfluss på gång. Jycken och hon klev ut. Det blåste en iskall vind. De kom till det andra kvarteret när nordanvinden tog hennes toppluva ifrån henne. Jycken for efter luvan in i en trädgård och skällde ihärdigt. Hon drogs med i andra änden av kopplet och en dörr gled upp på glänt. En katt slank ut genom dörrspringan och ett milt ansikte kikade ut. "Letar du efter nåt?" "Aa", svarade hon med klen röst. "Jag letar efter julfriden. Har du upplevt den nånsin?" "Aa, kom in här och vila dej. Jag ska berätta om den för dej."

Hon klev in i den röda stugan med vita knutar och den milde visade på en fåtölj med fårskinn och lyfte tram ett par ulltofflor för hennes trötta fötter. Hon slog sig ner och undrade vart hon hamnat. Den milde började berätta med lågmäld röst. "Det började i Betlehem. Du vet Herodes?" "Aa..." "Under hans tid. Några österländska stjärntydare kom till Jerusalem och frågade efter judarnas nyfödde kung för de hade sett hans stjärna gå upp..." "Nej! Inte en till stjärna!" "Den här är annorlunda vet du. Den här stjärnan lämnade kvar äkta frid. En frid som hjälper dig att inte tappa modet och som säger att du inte ska känna oro." Hon visste inte vad hon skulle svara. Den mildes röst fortsatte berätta om drömmar, om Maria och barnet. Om Josef och ett märkligt lugn kom över husfrun. Det var som om hon förflyttats till ett stall där hästarnas hötuggande drog ner tempot på hennes hjärtslag. Var det äkta julefrid hon var på väg att uppleva?

Den mildes röst berättade om flykten till Egypten, men husfrun kände att hon måste hem. Hon drog av sig de lena värmande tofflorna och gled tyst ut igen. När hon kom hem ville hon dela känslan av julfriden hon börjat ana. När hennes man dök upp i hallen var så hennes första ord: "Du vet det började i Betlehem..." Hennes man la märke till att hon inte kastat av sig kappan, utan lugnt hängt den på en galge. "Kom vi sätter oss ner tillsammans och smakar på den nya glöggen." "En utmärkt idé",tyckte mannen. "Jag kände mig just så trött, men jag tänkte du ville jag skulle dammsuga huset en sista gång." "Det får bli en annan gång, för nu är det julefrid vi ska dela. Du får va skyldig mig en dammsugning sen." Hon la undan solbrillerna som skavde i fickan och mindes plötsligt hur magisk julen kunde vara, som Betlehems stjärna.

Familjen hade så lyckats komma över en gedigen timmerstuga med de två absolut högst värderade faktorer som en familj med finska anor kunde önska, en vedeldad bastu och eldstad. Det förstnämnda fick familjens `Finland-män´att utlysa en bastutävling med en startpunkt för värmebarometern på +85 grader Celsius. Målet var att plåten ovanför bastuaggregatet skulle lysa knallröd av hetta. Som en solnedgång med rött skimrande ljus mot vinterlandskapet.

Den andra högt värderade faktorn, eldstaden, hade fått husfrun att lyckligt utbrista, "Nu grillar vi knackkorv hela veckan! Där mina tchära Finland-men har ni veckans meny!" Ivrigt fyllde så husfrun det lilla kylskåpet med korvförpackningar, medan bänkarna fylldes med mjukt korvbröd, Åbo senap och Felix tomatketchup.

Familjen består alltså av tre Finland-men i skiftande åldrar förutom den ovannämnda husfrun. Två ynglingar som är barn till husfrun och den äldsta av dö Finland-män, som förstås var den självaste pappa-Finland-män himself. Som ni tchära läsare redan förstått tchämpade familjens ynglingar med att utmana sin pappa i bastutävlingens teknikaliteter genom en förfining av de tuffa, men i deras mening ett alltför enkelt regelverk. De hävdade bestämt att det inte bara var att stanna kvar längst i de svettframkallande heta ångorna, utan vinnaren var den som härdade ut i hettan utan att dra upp mungiporna till den där flämtande grimasen. Dessa ynglingar var således alldeles övertygade om att det skulle bli en så jämn match att den som grimaserade minst skulle kamma hem vinsten som bestod av en hel back, inget starkare än lättöl för den kommande veckans bastubad.

Husfrun suckade uppgivet när hennes tre Finland-men så bar brännved över allrummet in till bastun. Golvet täcktes snart av träflisor och småkryp som vaknade till liv inne i stugvärmen. Till slut hade Finland-men fyllt bastugolvet med så mycket ved att när det var dags att kliva in i värmen, höll de inte på att ta sig över vedhögen till sina platser på den högsta sittskivan. Intill bambustävan och bambuskopan stod flera bastuhinkar fyllda med vatten på led. Här skulle äkta finland-men visa hur man bastade!

Snart fylldes bambuskopan med vatten som sköljde glatt över de heta stenarna på aggregatet. Plåten ovanför aggregatet var ännu grått som ett vintermoln. Efter en stunds trevande inledning, hann knappt bambuskopan landa i bambustävan innan den lyftes ut igen fylld med vatten. Allvarsamt blickade dö tre Finland-män mot plåten utan att röra en min. Det hissande ljudet från det kalla vattnet över de heta stenarna studsade mellan träväggarna. Ingen rörde en min. Bastutermometern knäppte till och visade nu på 89 grader. Inte en grimas på de svettiga ansikterna. Husfrun mindes plötsligt otäcka tidningsrubriker från en annan bastutävling och genomförde i sin mättade oro den värsta dödssynden. Hon gläntade på bastudörren för att fråga om de inte skulle ut och åka slalom snart. Blickarna från de tre dödsallvarliga och rödörade Finland-men, fick henne att stänga dörren mycket hastigt, utan att förvänta sig något svar. En bastudörr är helig och får ej vidröras under pågående bastubad. Bakom denna heliga furudörr blev så husfrun stående en stund i uppgivet tillstånd med tunga suckar över de halsstarriga männen i hennes liv som obevekligen satt kvar i hettan.

Oroligt försökte hon komma på ett sätt att få ut sina älskade Finland-men ur den nu kokheta bastun utan att någon skulle förlora sin värdighet. Hon måste locka med sig dem ut i backen, men hur? Nu behövdes både list och slughet. Så kom hon på det! Alla visste att hon inte åkt slalom sedan 13-års åldern som varit hennes första och sista gång. Skulle hon ge sig ut ensam, skulle de vara tvungna att undsätta henne och lämna sin överhettade tillvaro och måhända rädda livet både på henne och sig själva resonerade hon och började knäppa fast en ryggplatta och handledsskydd. Till slut var det bara pjäxor och bindningar kvar. Med så hjälmen under armen, gläntade hon ännu en gång på den förbjudna dörren för att informera om sin plan.

Hennes utsyrsel visade att hon menade allvar och så stängde hon åter dörren. I bastun bytte dö tre Finland-men blickar utan att ändra en min. Tvekande öste bambuskopan på nytt vatten över stenarna. En rödstrimma gick nu att ana på plåten ovanför bastuaggregatet och männen nickade gillande utan att dra på mungiprna. Snart lyste deras öron knallröda i den skumma belysningen från den räfflade vägglampan.

Med mycket möda, flera skopor envishet och några mått finsk sisu fick så husfrun på sig allt som skulle på och så började hon ta sig mot en skidlift hon lagt märke till vid ankomsten. Hon bar skidorna på axeln som en timmerman och pölsade fram genom den djupa snön. När hon närmade sig människorna vid liftkön såg hon att de redan hade på sig sina skidor. Hon orkade helt enkelt inte krångla mer och tänkte hon kunde fixa skidorna väl uppe på ångestberget. På något sätt lyckades hon komma med i liften med skidorna fortfarande på axeln. Dessvärre tog det inte länge förrän katastrofen inträffade. En skida kom på glid när hon var tvungen att klia sig i ögat under skyddet. Förfärad såg hon skidan studsa till för att sedan försvinna i snömassorna därnere. Hon försökte snabbt hitta en hållpunkt i landskapet för att minnas exakt vart skidan hamnat. Hon såg framför sig hur hon skulle glida neråt i skidbacken på stjärten utan skidor. Ja, med kanhända en skida på plats. En utmärkt nybörjarplan! Då skulle hon kunna bromsa med den skidfria foten.

Inne i bastun visade termometern på 93 grader och plåtens röda rand hade blivit något bredare. Oron för husfrun var markant i Finland-mens blickar. De måste göra något! Vad i hela friden hade fått henne att bege sig ut i skidbackarna vid det mest olämliga tillfälle och alldeles ensam. Var hon från vettet? Den äldsta av dö Finland-män som hade sista ordet när det gällde beslutsfattande, viftade med handen och visade att de alla skulle kliva ut samtidigt när hans fingrar räknat till tre. Han ville inte prata då det kunde betraktas som en flämtande grimas och han inte tänkte vara sämre än sina söner på finskt bastubad. Alla nickade samstämmigt till förslaget då öronsvedan knappt gick att härda mer.

Snart stod de så samlade i allrummet med varsin lättöl i handen och med rummet upplyst av deras röda öronsnibbar och röda hud. De nickade bekräftande till varandra och konstaterade att det varit en barnlek såhär långt. Synd att de måste avbryta. "De va bra gött de dära!" sa den yngsta ynlingen glatt trots rökta örsnibbar. "Aa, 95 grader va? Inte så illa! men vi hade säkert klarat upp till 110!" Snart hade de fått på sig kläder och utrustning och skulle påbörja sin räddningsaktion av husfrun.

När de så tagit sig till liften och var halvvägs upp, såg de någon röra sig alldeles nedanför. De kände igen hjälmen. "Det är hon!" Snart hade de åkt nedför och omringade henne där hon satt mitt i backen med fortfarande en skida krampaktigt på axeln. "Har du gått ner hit?" frågade de förundrat. "Aa, typ stjärtat neråt kan man säga. " "Vart har du den andra skidan?" "Det är det jag också undrar. Jag råkade tappa den i liften." "Hade du inte bundit fast skidorna innan du tog liften?" "Ne, jag hade inte det... Tänkte jag kunde göra det sen däruppe." Dö Finland-män växlade blickar. "Tur att vi hittade dej!" "Aa, tur att ni kom ut ur bastun till slut. Jag hade ingen lust att behöva bära ut er egensinniga gubbar!" "Nee, det förstås, ibland blir det för mycket finsk-sisu." "Aa..." "Nu måste vi ta oss ner härifrån." "Jag kan inte!" "Jorå, vi hittar på nåt."

Sedan mötte slalomåkarna, som for förbi sällskapet med Finland-men elegant på sina skidor, den märkligaste syn de någonsin skådat i en slalombacke. Rena rama cirkuskonsten. Tre män bar en kvinna över sina huvuden och gled i sidled lugnt nerför backen. Hon måste ha svimmat, tänkte de förbipasserande och undrade samtidigt hur hon kunde hålla i alla stavar i detta tillstånd. Männen höll hårt om hennes kropp och gled vidare mot en särskild timmerstuga. "Tur gubbar att bastun fortfarande är varm när vi kommer!"